Första Mosebokens 10 kapitel har kallats Folktavlan.
Det har tagit mig många år att identifiera en del av folken,
men idag kunde jag ta ett stort kliv framåt
när jag läste ett stycke av Flavius Josephos Judarnas
gamla historia. Texten är på 1800-talssvenska.
Det hindrar inte att man kan hämta en hel del fakta
- enligt Josephos.
Kronologin Skapelsen - Isaks död enligt Josephos
FÖRSTA BOKEN.
Från skapelsen till Isaks död.
1 Mosebok 1-35.
Enligt Josefus innefattar denna bok en period af 2283 år; den bibliska kronologien bestämmer den till 2288 år.
Från Skapelsen till floden .....................................1656
Från Floden till Babels undergång..........................115
Från Babels undergång till Abrahams födelse..... 237
Från Abrahams födelse till Isaks födelse................100
Från Isaks födelse till hans död..............................180
2283 år
Följande stycke berättar om vilken världsbild som de människor hade som skrev Första Moseboken:
Lustgården vattnades af en flod, som utgrenade sig i fyra delar och flöt öfver hela landet.
1.Pison flyter genom Indien och har sitt utlopp i hafvet. Den kallas af grekerna Ganges.
2.Eufrat heter äfven Frat och betyder utbredning eller blomma. Mynnar i Röda havet.
3.Tigris eller Diglat har betydelsen af smal och snabblöpande. Mynnar i Röda havet.
Röda havet var förutom vårt Röda havet också Persiska viken och Indiska Oceanen
mellan nordöstra Afrika, Arabiska halvön och ända till Indien.
4. Gihon löper genom Egypten, och detta ord betyder, att floden har sitt ursprung från öster. Grekerna kalla den Nilen.
Sedan Moses hade talat om sjunde dagen, beskrifver han utförligare menniskans skapelse. Han säger, att Gud tog stoft på jorden och danade en man och inblåste i honom en ande och en själ.*
Denne man kallades Adam, som på hebreiska språket betyder en som är röd, emedan han danades af röd jord, och sådan är just oblandad ren jord.
* Josefus trodde, att menniskan består af ande, själ och kropp. Så äfven Paulus (1 Tess. 5: 23) samt andra i forntiden. På ett annat ställe säger Josefus, att det är förbjudet att äta blod, emedan det innefattar i sig själ och ande.
Om Eva skriver han: Det ord, som i hebreiskan betyder qvinna, heter ischa, men denna qvinna erhöll namnet Eva, som betyder alla lefvandes moder.
Djuren och människorna talade samma språk:
På den tiden hade alla lefvande varelser ett och samma tungomål,* och när ormen, som då lefde i sällskap med Adam och hans hustru, märkte, att de voro lyckliga i lydnaden för Guds bud, afundades han dem deras ställning.
* Man finner här, att Josefus hyste den åsigten, att många af djuren, och i synnerhet ormen, egde talförmåga före fallet.
Detta hände med ormen:
Ormen beröfvade han (dvs Gud) talförmågan, derför att han genom sin ondska och list hade bedragit Adam. Dessutom lade han gift under hans tunga och gjorde honom till en fiende för menniskorna. Åt dessa gaf han det rådet, att de skulle krossa hans hufvud, emedan han deri upptänkte sina onda planer mot dem, och emedan de på detta sätt lättast kunde hämnas på honom. Vidare beröfvade Gud honom hans fötter, så att han genom en slingrande rörelse måste släpa sig fram på jorden.
Och när Gud hade uttalat dessa straff öfver förbrytarne, förde han Adam och Eva ut ur lustgården och anvisade dem en annan plats.
Så berättar Josephos om Adams och Evas båda äldsta söner:
Den äldste hette Kain, hvilket namn betyder besittning. Den yngste hette Abel, som betyder sorg. De hade äfven döttrar. (Enligt en tradition som inte Josephos förmäler hade det första människoparet 33 söner och 23 döttrar.) Abel, som älskade rättfärdighet, och trodde, att Gud var närvarande vid alla hans förrättningar, lefde i ständig utöfning af dygden. Till sitt yrke var han herde.
Kain deremot var i alla afseenden en ond man, och framför allt var han beherskad af vinningslystnad. Han var den förste, som började idka åkerbruk. Vid ett tillfälle blef han uppretad på sin broder och dödade honom.
De hade beslutat att frambära offer åt Gud. Kain offrade frukter af jorden samt åkerbrukets alster. Abel deremot frambar mjölk samt förstlingen af sina hjordar. När de båda sålunda offrade, fann Gud mera välbehag i den yngres offer, enär det bestod af hvad naturen af sig sjelf frambragte, än i den girige mannens gåfvor, som genom hans uppfinningskonst blifvit framtvingade ur jorden, och då Kain märkte, att Abel hade företräde hos Gud framför honom, blef han mycket vred, slog ihjel sin broder och dolde hans döda kropp, troende att brottet ej skulle blifva upptäckt.
Men Gud, som visste hvad han hade gjort, kom till Kain och frågade honom, hvad det hade blifvit af hans broder, emedan han på många dagar icke hade sett honom, då de deremot förut ofta hade befunnits inbegripna i samtal med hvarandra. Kain råkade i villrådighet och visste ej, hvad svar han skulle gifva Gud. Till en början sade han, att han sjelf var okunnig om sin broders försvinnande, men när Gud ifrigt och med stränghet uppfordrade honom att svara, sägande sig hafva beslutat att vilja hafva saken uppenbar och förklarad, svarade han ändtligen, att han icke var sin broders väktare eller ledsagare, och att han icke var pligtig att stå till svars för hvad han gjorde.
Men Gud nöjde sig icke dermed, utan sade Kain helt öppet, att han var sin broders mördare, tilläggande: "Det förundrar mig, att du icke vet, hvad det har blifvit af en man, hvilken du sjelf har dödat."
Emellertid straffade ej Gud honom med döden, emedan han frambar ett offer och dervid anropade Gud att icke låta sin stränga vrede drabba honom; dock lät han honom icke blifva ostraffad, utan sade honom, att han var förbannad (landsflyktig) och hotade att straffa hans efterkommande intill sjunde led.
Äfvenledes dref han honom jemte hans hustru ur landet. Och då han sade sig vara rädd för att vandra omkring i de obekanta trakterna, enär han då lätt kunde falla ett offer för vilda djur (Bibeln har ju vem som helst som möter mig kan slå ihjäl mig)och sålunda omkomma, bjöd Gud honom att ej hysa en sådan ängslig tanke, och han sade honom, att han kunde vandra öfver hela jorden, utan att behöfva frukta för de vilda djuren. Till slut satte han ett märke på honom, för att han skulle vara igenkänd, och derpå befalde han honom gå. (Här kommer jag så klart att tänka på Uppenbarelseboken som talar om kristna med Guds sigill och de icke troende som tagit emot Vilddjurets/Antikrists märke för tillståndet att köpa och sälja.
Och så tänker jag på de mesopotamiska lersigillen som arkeologer har hittat som förslutit keramikkärl innehållande handelsvaror. På lersigillen stod ägaren till varorna instämplat i kilskrift. Dessa sigill hade också med handel att göra. Den man som hade eget namnsigill var en förnäm person i samhället. Detta samhälle som också Kain levde i och till stora delar styrde. Om man får tro det som Josephos berättar:
När Kain tillsammans med sin hustru hade genomvandrat många land, kom han till en plats, der han beslöt att bosätta sig, och der bygde han en stad, som han kallade Nod; der bodde han med sina barn och efterkommande.
Emellertid lände ej hans straff honom till förbättring, utan han gick allt längre och längre i sin ondska.
Han endast sträfvade efter att förvärfva sig sådana ting, som kunde bereda honom vällefnad i det kroppsliga lifvet, äfven om han dervid måste göra sina grannar orätt.
Han förökade sina egodelar lika hastigt som hans familj tillväxte, och mycken rikedom samlade han genom röfveri och våld. Sina bekanta uppeggade han att föra ett lefnadssätt liknande hans, och de borde, menade han, förvärfva sig medel, hvarigenom de kunde lefva lustigt här på jorden, om det ock skulle ske med plundring och stöld.
Han blef sålunda en mäktig anförare för en stor hop onda menniskor.
Äfven införde han en vigtig förändring i menniskornas lefnadssätt, som före hans tid hade varit ytterst enkelt, i det att han var upphofsman till mått och vigter. Menniskorna hade förut lefvat oskyldigt och fredligt, och de hade ej ens tänkt på sådana konster, som han nu lärde dem, och dermed uppfylde han hela verlden med svek och bedrägeri.
Också var han den förste, som bestämde gränser mellan landsträckorna. Han bygde en stad och omgaf den med murar och tvingade sina anförvandter att komma och bo der. Denna stad kallade han Hanok, efter sin äldste son, som innehade detta namn.
Hanoks son var Jared, hans son var Mahalaleel, hans son var Metusael, hans son var Lamek, hvilken hade två hustrur, Silla och Ada, och af dem sjuttiosju barn.(1 Mos 4:24 Ja, sju gånger blir Kain hämnad, men Lemek sjuttiosju gånger."- Vart och ett av de sjuttisju barnen ska alltså bidra med hämnd om Lemek skadas eller dödas.) Josephos förklarar: Lamek hade äfven döttrar och bland dem en vid namn Naema, den fagra. Denne Lamek var öfvad i saker tillhörande gudomlig uppenbarelse, och han visste, att han skulle blifva straffad för Kains brodermord, hvilket han ock omtalade för sina hustrur.
(Detta leder till tanken: fanns det någon skriven lag om detta i Mesopotamien? Handlar det om släkthämnd?Abel tillskrivs inga ättlingar i Bibeln, men Kains syskons ättlingar skulle ju kunna utkräva hämnden.)
En af Adas söner hette Jabal, hvilken älskade nomadlifvet och införde bruket att bo i tält och idka boskapsskötsel. Ada hade en annan son vid namn Jubal; han öfvade sig i musik och uppfann musikaliska instrument, såsom harpa och pipa.
Tubal, en af den andra hustruns söner, utmärkte sig framför alla menniskor i styrka, och var mycket beryktad för sina krigiska bedrifter. Genom detta lefnadssätt samlade han stora egodelar och lefde öfverflödigt, äfvensom han var den förste, hvilken arbetade i koppar.
Ada: av hebreiskt ursprung ('Adah עָדָה) med betydelsen "prydnad"[1]. Två kvinnor i Bibeln heter Ada; dels Esaus hustru (se Basemat), och dels den första av Lemeks hustrur - den sistnämnda är den andra kvinnan efter Eva som nämns vid namn i Bibeln.
Jabal betyder berg på arabiska. På hebreiska hittar jag inte betydelsen.
Jubal ska betyda stor man. Om denna sida har rätt.
Tubal omtalas som ett folk i 1 Mos 10 kapitlet, folktavlan. Tubal står där och på flera andra ställen i Gamla testamentet tillsammans med folknamnet Mesek.
(Kopparåldern, även kopparstenåldern, låg mellan yngre stenåldern och bronsåldern - i Mesopotamien inträffade denna .....
Tubal-Kain hittar jag information om på en sida som handlar om frimureri:
Tubal-Kain, den förste som tände kulturens fackla, (brodermördaren Kains sju gånger sju gånger sju förbannade ättling, son till Lemek och Silla).
Redan då Adam ännu lefde hade Kains efterkommande djupt förfallit i ondskan, och den ökade sig mer och mer med hvarje slägtled. De voro grymma i krig och djerfva röfvare, och om några funnos, som afhöllo sig ifrån att mörda sina medmenniskor, så voro de så mycket mera begifna på synder och laster af annat slag, i synnerhet vinningslystnad, bedrägeri och orättvisa.
Det är upplagt för syndafloden. Vinningslystnad. Bedrägeri. Orättvisa. Låter som en beskrivning av vårt eget samhälle. Kain den förste kapitalisten?
Bland (Adams och Evas söner) var Set den förnämste. Det skulle blifva för vidlyftigt att omtala alla hans barn, och derför skall jag nöja mig med att meddela underrättelse om Set och hans efterkommande.
När Set hade blifvit en fullvuxen yngling och uppnått den ålder, att han kunde förstå att värdera det goda, blef han en mycket dygdig man, och liksom han sjelf egde en förträfflig karakter, så lemnade han barn efter sig, hvilka vandrade i hans fotspår.
Alla hans efterkommande voro goda menniskor. De bodde tillsammans i landet, utan att några strider egde rum dem emellan. Under hela sin lifstid voro de lyckliga och ej hemsökta af sorger och bekymmer.
De voro uppfinnare af den visdom eller vetenskap, som sysselsätter sig med himlakropparne i deras olika ordningar. (Astronomin på den tiden var lika med astrologi.)
Enligt Adams förutsägelse skulle verlden förgås en gång genom eld och en gång genom vatten, och
på det deras vetenskap om de himmelska kropparna icke skulle gå förlorad, innan den blef allmänt känd, uppreste de tvänne pelare, den ena af tegel, den andra af sten. På dessa två pelare inristade de underrättelsen om sin nya upptäckt. Om den pelaren, som bestod af tegel, skulle blifva förstörd af floden, så skulle stenpelaren med sin inskription stå qvar och lemna efterverlden upplysning om deras vetenskap.
Äfven på stenpelaren stod antecknadt, att de hade upprest en pelare af tegel. Denna stenpelare står än i dag qvar i landet Siriad.
Har månne moderna arkeologer återupptäckt den här stenpelaren?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar