Tredje kapitlet.
Floden. Guds förbund med Noak. Noaks död. F. K. 2349 - 1998.
Sets efterkommande fortforo att frukta Gud och dyrka honom såsom skapelsens Herre, äfvensom de älskade dygden, och detta allt intill sju slägtleder. Under tiden blefvo äfven de indragna med i förderfvet. De öfvergåfvo sina fäders levnadssätt, och visade ej Gud den ära, som han fordrade af dem, liksom de icke heller beflitade sig om att handla rättvist med sina medmenniskor. I stället för att de förut hade varit nitiska uti att lefva i dygden, utöfvade de nu onda handlingar af alla slag, och genom detta lefnadssätt gjorde de Gud till sin fiende.
Några af Guds änglar ingingo förbindelse med qvinnor och födde söner, som voro orättfärdiga och föraktade allt som var godt, och det utan all fruktan, emedan de förlitade sig på sin egen styrka. Enligt traditionen utöfvade dessa män handlingar, som liknade deras, hvilka grekerna kalla jättar.
Men Noak var djupt bekymrad öfver menniskornas syndiga lefverne, och drifven af bedröfvelse öfver det allmänna förderfvet, förmanade han dem att omvända sig ifrån sin ondska och föra ett bättre lif. Då han härvid märkte, att de ej lydde honom, slafvar som de voro under sina köttsliga begärelser, började han frukta, att de skulle döda honom samt hans hustru och söner äfvensom dessas hustrur, och så flyttade han bort från landet.
Gud älskade denne rättfärdige man, men de öfriga menniskorna beslöt han att straffa, ja utrota hela menniskoslägtet och i stället frambringa ett annat slägte, som skulle vara renadt från ondskan. Han förkortade deras lifstid och tilldelade dem ej så många levnadsår som förut, utan endast 120 år. Derpå lät han en flod öfversvämma hela landet och förvandla det till ett haf.
I denna flod omkommo alla menniskor. Endast Noak räddades. Gud sjelf anvisade honom ett medel, genom hvilket han skulle blifva räddad. Han skulle bygga en ark med fyra våningar, och den skulle vara 300 alnar lång, 50 alnar bred och 30 alnar hög. I denna ark ingick han med sin hustru och sina söner samt deras hustrur. Derjemte insamlade han ett tillräckligt förråd lifsmedel, som skulle tjena till alla, deras uppehälle, hvilka blefvo införda i arken.
På det att djuren skulle bibehållas på jorden, intog han af somliga ett par, af andra åter sju par. Arken hade väggar och tak, starkt sammanfogade, med tjocka bjelkar, så att den ej kunde söndersplittras af den våldsamma floden och sjunka till bottnen.
På detta sätt räddades Noak och hans familj. Han var den tionde ifrån Adam. Noak var son af Lamek, son af Metusala, son af Henok, son af Jared, son af Mahalaleel, son af Kenan, son af Enos, son af Set, son af Adam.
Denna straffdom inträffade i det 600:de året af Noaks regering (ålder) och i den andra månaden, som af macedonierna kallas dius och af hebreerna markesvan (november). Denna benämning härleder sig ifrån deras tidräkning i Egypten. Moses deremot bestämde, att nisan (april), samma månad som xantikus, skulle vara den första månaden för deras högtider, emedan han utförde dem i denna månad, så att den månaden var den första i året med afseende på högtiderna de firade till Guds ära, ehuru han bibehöll månadernas ursprungliga ordning, när det gälde att sköta verldsliga angelägenheter såsom köpande och säljande.
Emellertid säger han, att floden började den 27 dagen af nämda månad, och det var 1656 år efter den första menniskan Adam. Tiden är antecknad i våra heliga böcker; i hvarje generation hafva några funnits, som med yttersta noggranhet uppskrifvit märkvärdiga menniskors både födelsedagar och dödsdagar.
Set föddes när Adam var 230 år, och Adams hela lifstid utgjorde 930 år. Set födde Enos, när han var 205 år. När Enos hade lefvat 912 år, öfverlemnade han styrelsen åt Kenan, hvilken han födde, då han var 190 år; han blef 905 år gammal. Kenan blef 919 år, och när han var 170 år, föddes hans son Mahalaleel. Mahalaleel uppnådde en ålder af 895 år, och han lemnade efter sig sin son Jared, som föddes, när han var 165 år. Jared lefde 962 år, och han lemnade efter sig sin son Henok, som föddes, när fadren var 162 år.
När Henok hade lefvat 365 år, for han hädan och gick till Gud; derför är icke hans dödsdag antecknad. När Henok var 165 år, föddes hans son Metusala, och när Metusala var 187 år, föddes hans son Lamek, åt hvilken han öfverlemnade förvaltningen, när han hade lefvat 969 år. När Lamek hade lefvat 777 år, förordnade han sin son Noak till folkets styresman. Noak föddes, då hans fader var 182 år, och sjelf blef han 950 år gammal.
Desse män lefde länge tillsammans med sina barn och barnbarn, och man behöfver ej fästa sig vid deras dödsår, utan endast taga med i räkningen deras födelseår.
När Gud gaf tecken, började det regna, och vattnet flödade i fyrtio dagar såsom strömmar, så att det steg femton alnar öfver jorden. Detta är orsaken, att menniskorna icke kunde finna någon plats, dit de kunde fly och blifva räddade. När regnet upphörde började vattnet minskas, och detta skedde efter 150 dagar eller på 17:de dagen i 7:de månaden; vattnet började då minskas något litet.
Efter någon tid stannade arken på ett berg i Armenien. Noak märkte, att arken stod stilla, och då öppnade han och fick se en liten del af jorden. Han höll sig stilla och fröjdade sig i hoppet om räddning. Efter några dagar hade vattnet ännu mer minskats, och då lät han en korp utflyga, och önskade han derigenom kunna utröna, om någon del af jorden var torr eller fri från vatten, men då korpen fann jorden ännu öfvertäckt med vatten, kom han tillbaka till Noak. Ännu dröjde han i sju dagar, och så lät han en dufva utflyga, för att vinna någon kännedom om tillståndet der ute. Dufvan kom igen, medförande gytja på sina fjädrar samt en olivkvist. Nu förstod Noak, att jorden var fri från vatten. Ännu dröjde han i sju dagar, och så lät han alla djuren i arken gå ut. Till sist gick han sjelf ut med hela sin familj, och då frambar han offer åt Gud samt fröjdade sig med de sina.
Denna plats kalla armenierna utgång eller räddningsplats. Arken blef räddad der, och qvarlefvorna deraf visa invånarna oss än i dag.
Jag anmärker här, att många historieskrifvare omtala både floden och arken. Bland dessa nämner jag Berosus, en kaldeisk författare. Då han beskrifver omständigheterna vid denna flod, yttrar han bland annat följande:
"Det berättas, att en del af detta skepp ännu är qvar i Armenien på korydeernas berg, och att menniskorna taga stycken af becket, föra det med sig och bruka det såsom förvaringsmedel mot sjukdom och annat ondt."
Äfven Hieronymus af Egypten, författaren till feniciernas gamla historia, samt Mnaseas och dessutom många andra omtala detsamma. Vidare nämner jag Nikolaus af Damaskus, hvilken i sin 96:te bok meddelar en särskild berättelse om arken och floden, och säger:
"Det är ett berg i Armenien ofvanför Minyas, nämligen Baris, om hvilket det berättas, att många flydde dit i flodens tid och blefvo räddade, och att en man fördes omkring i en ark, som slutligen stannade på detta berg, och att timmerstockarne länge förvarades der. Denne man var sannolikt den, om hvilken Moses, judarnes lagstiftare, har skrifvit."
Hvad nu åter beträffar Noak, så fruktade han, att Gud, för att straffa menskligheten, skulle låta en flod komma öfver jorden hvarje år, och derför offrade han brännoffer och bad Gud, att han hädanefter ville låta naturen fortgå i sitt vanliga lopp såsom förut, och att han icke mer måtte sända öfver verlden en så svår straffdom, genom hvilken alla lefvande varelser voro i fara att förgås, utan att han, efter att nu hafva straffat de onda, ville i sin godhet skona de återstående, som han i sitt eget råd beslutat att rädda undan en så förskräcklig nöd, ty om de nu icke blefve alldeles skonade, skulle de, nämligen dessa sista qvarvarande, blifva olyckligare än de första, och de skulle blifva dömda till en mycket svårare dom, än hvad deras var, d.v.s. under det de plågas af förskräckelse vid åsynen af den första floden, hafva de att vänta att blifva förderfvade af en andra flod.
Han bad derför Gud, att han med välbehag ville mottaga hans offer och aldrig mer så straffa verlden i sin vrede, och att han måtte låta menniskorna lyckliga och glada odla jorden, bygga städer och med trygghet bo i dem, och att han icke måtte undandraga menniskorna de goda ting, som de egde före floden, och att dem måtte förunnas en lika lång lifstid, en lika hög ålder, som han hade låtit komma de gamla menniskorna till del.
När Noak sålunda hade bedit, lofvade Gud, hvilken älskade denne rättfärdiga man, att hans böner skulle blifva börda, och han sade, att det icke var han, som hade fört förderfvet öfver den syndiga verlden, utan att menniskorna sjelfva dragit detta straff öfver sig genom sin ondska, och att han icke hade satt menniskorna i verlden för att förderfva dem, ty det skulle hafva varit ett prof på större visdom att icke alls hafva gifvit dem lif, än att gifva dem lif och så föra dem i förderfvet.
Vidare sade Gud: "De förbrytelser, som de hafva begått emot min helighet och rättfärdighet, tvingade mig att pålägga dem detta straff; men under den kommande tiden skall jag icke låta sådana straffdomar öfvergå dem, icke heller låta min stränga vrede utgjuta sig öfver dem för deras onda handlingar i framtiden, och det i synnerhet på grund af dina förböner, och om jag någon gång sänder regn i större myckenhet än vanligt, så blif ej förskräckt för de häftiga skurarna, ty aldrig mer skall jorden öfversvämmas af vatten. Men på samma gång bjuder jag eder, att I icke skolen utgjuta menniskors blod, och att I hållen eder rena från mord, och straffen dem, som begå sådana brott. Jag tillåter eder att äta alla andra lefvande varelser efter behag och när helst edert begär manar eder att förtära något deraf, ty jag har satt eder till herrar öfver alla varelser, öfver dem som gå på jorden, öfver dem som simma i vattnet och öfver dem som flyga i luften, dock med undantag af deras blod, ty deri är lifvet. Till slut säger jag eder, att jag vill gifva eder ett tecken derpå, att jag har afstått från min vrede, nämligen min båge."
Härmed menas regnbågen, som kallades Guds båge. Och när Gud hade uttalat dessa bud och löften, gick han bort.
Noak lefde 350 år efter floden, och under hela denna tid var han lycklig. Han uppnådde en ålder af 950 år, och så blef han död.
Om man nu jemför de gamla fädernas lifstid med vår ålder, med den korta lifstid, som vi uppnå, så må man då icke tro, att hvad vi sagt om dem är falskt, och må man icke göra vårt nuvarande korta lif till ett argument, med hvilket man ville söka bevisa, att deras lifstid icke var så lång, som här blifvit sagdt. De gamla fäderna voro älskade af Gud och af honom sjelf på nytt skapade. Deras föda var då mera närande och egde mera kraft att förlänga lifvet, så att de kunde uppnå en så lång lifstid. Dessutom förlänade Gud dem en så hög ålder i följd af deras dygd och det goda bruk de gjorde af sin långa lifstid. Deras astronomiska och geometriska upptäckter erfordrade en lifstid af 600 år, och denna långa lifstid satte dem i stånd att förutsäga stjernornas perioder. En så lång tid utgör hvad vi kalla det stora året.
Såsom vittnen för hvad jag har sagt kan jag åberopa sådana författare, som ha skrifvit folkens gamla historia, och det både bland greker och barbarer, såsom Manete, den egyptiska historiens författare, och Berosus, som samlat kaldeiska märkvärdigheter, samt Mokus och Hestieus, Hieronymus af Egypten och de män, som författat feniciska historien, hvilka alla bekräfta hvad jag har sakt.
Vidare nämner jag Hesiodus, Hekateus, Hellanikus ooh Akusilaus samt Eforus och Nikolaus, hvilka betyga, att de gamla lefde i tusen år. För öfrigt har ju hvar och en här sin frihet att antaga hvad han finner lämpligast.
Fjerde kapitlet.
Babels torn. Språkförbistringen. F. K. 2233.
Noaks söner voro tre, Sem, Jafet och Ham, födda omkring 100 år före floden. Dessa voro de första, som nedstego från berget och bodde på slätten. De andra fruktade för att bo i de lägre trakterna, förskräckta som de voro vid tanken på floden, och förblefvo en längre tid på berget, men slutligen läto de öfvertala sig att komma ned på jorden. Den slätt, på hvilken de först vistades, hette Sinear. Gud befalde dem, att de skulle flytta ut och anlägga kolonier på andra platser, på det hela jorden måtte blifva befolkäd, och att de ej skulle låta oenighet uppkomma ibland dem; ty om de flyttade ut, skulle de lättare kunna uppodla en större del af jorden samt komma i åtnjutande af dess frukter i riktigaste mått.
Men de voro okunniga om Guds vilja och lydde honom ej. Genom denna sin olydnad ådrogo de sig svåra olyckor, och derför måste erfarenheten lära dem känna den synd de hade begått. När de sedermera förökades och hade ibland sig unga blomstrande personer i stor mängd, förmanade Gud dem åter att flytta ut och anlägga kolonier. Men ändå lydde de honom ej. Den lyckliga framgång de åtnjöto hade, menade de, ej blifvit dem gifven af Gud, utan de hade af egna krafter försatt sig i det välstånd, hvari de nu befunno sig. Och de icke blott vägrade att lyda Guds vilja, utan de hyste äfven den misstanken, att Gud befalde dem flytta ut och anlägga kolonier, på det att han, då de blefvo förskingrade, lättare skulle kunna förtrycka dem.
Det var i synnerhet en man, som eggade menniskorna att visa sig trotsande och olydiga mot Gud, och hans namn var Nimrod. Han var sonson till Noaks son Ham; en djerf man, utrustad med stormstyrka. Det var denne man, som öfvertalade folket att icke gifva Gud äran, icke tillskrifva honom det lyckliga tillstånd, som de nu åtnjöto, utan de skulle tro, att det var de sjelfva, som med mod och ihärdighet hade förskaffat sig lycka och välgång.
Så småningom förändrade han styrelsen till ett godtyckligt envälde, enär han insåg, att han ej på annat sätt kunde afvända menniskorna från att frukta Gud än derigenom, att han gjorde dem beroende af sig sjelf och sin egen makt. Han sade dem, att han skulle hämnas på Gud, om han än en gång skulle företaga sig att förderfva verlden. För att kunna trotsa Gud ville han bygga ett torn, som skulle vara så högt, att ingen flod kunde öfversvämma det. Och på detta sätt skulle han hämnas på Gud för att han hade förderfvat förfäderna.
Ganska snart lät folket öfvertala sig att lyda Nimrod, och så blef den meningen så småningom allmän, att den, som underkastade sig Gud, skulle blifva af alla föraktad. Så sinnade begynte de att bygga det omnämda tornet. De sparade dervid ingen möda, och de försummade icke heller att flitigt deltaga i arbetet. I anledning deraf, att så många händer voro sysselsatta med denna byggnad, höjde tornet sig ganska fort, ja hastigare än man hade väntat. Tornet var af så stort omfång och murarne så tjocka och starka, att dess höjd tycktes på afstånd vara mindre än den verkligen var. Det var bygdt af tegelstenar, sammanfogade med murbruk af jordbeck, på det att vatten icke skulle kunna intränga genom murarna.
När Gud såg deras ovisliga företag, så, i stället för att förderfva dem, ömkade han sig öfver deras ovilja att låta förbättra sig af den straffdom, som nyligen öfvergått deras syndiga förfäder, och lät sedan en förvirring uppkomma ibland dem, bestående deruti, att de började tala olika tungomål, och följden deraf blef den, att de icke förstodo hvarandra.
Platsen, der de bygde tornet, kallas Babel, i anledning af förvirring af det språk, som alla förstodo förut. Det hebreiska ordet Babel betyder förvirring.* Sibylla talar om detta torn och om språkförbistringen sålunda:
"När alla menniskor hade ett språk, begynte några af dem att bygga ett högt torn, såsom om de deri ville stiga upp till himmelen; men gudarne sände stormväder, som störtade tornet, och i anledning af de många olika tungomål som uppkommo, kallades staden Babel."
Angående slätten Sinear i landet Babylonien yttrar Hestieus derom följande:
"De af presterna, som voro qvar, togo Jupiters heliga kärl, och förde dem till Sinear i Babylonien."
* Moses Karenenses, en arminiansk historieskrifvare, omförmäler, att Gud störtade tornet genom en väldig storm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar