I Axess visdades igår med repris inatt programmet "Vem skrev Bibeln?" och jag tittade på båda för att uppdatera mig om detta. Programmet leddes av .... som ställlde frågan "Vem?" i stället för "Vilka?"som för att lägga sig på lägsta möjliga vetenskapliga nivå, när både han och jag och många bibelforskare sen länge känner till teorin om de fyra "källorna": J, E, P och D. Dessa källor är enligt min mening inte begränsade till enskilda personer utan kan mycket väl vara olika kollektiv av skriftlärde. Men programmet fick mig att fundera lite djupare över texten om den brinnande busken. Man kan skilja källorna åt på det här sättet:
Jag nämner dem i annan ordning än den brukliga, eftersom jag kommer att särskilt kommentera de två som vanligen sätts först, J och E.
P-källan kallas Prästkällan: vanlig i Leviticus (3 Mosebok) där just de religiösa lagarna samlats, prästerskapet hade ansvar för att de upprätthölls.
D-källan den så kallade Deuteronomisten av Deuteronomium (5 Mosebok)
texter där Gud kallas Jahve och denne talar om sig själv i jagform (Jag har stigit ner till människorna för att ge dem Torah) är J-källan eller Jahvisten.
E-källan kallar Gud Elohim gudarna - plural av ?(Jesus tilltalade på korset Gud i Matteus med Eli, i Markus med Eloi) och E-källans texter använder förmedlare mellan Gud och människor: drömmar, änglar, eller t ex den brinnande busken.
Nu sa kvinnan som talade om bokstavskällorna att Berättelsen om brinnande busken kom från E-källan för att den tar in ett medium mellan Gud och Mose. Å andra sidan är det just i denna text som Gud första gången presenterar sig med sitt namn som Mose tjatar om att få veta. Och Han säger de ord som i grundtexten betyder Jahve - Jag Är Den Jag Är (vilket kan varieras i olika tempus). Här är väl Jahvisten i farten då? Vilket var det - undrade jag: Jahvisten eller Elohim-källan? Sen tänkte jag: här är nog ett av textstyckena som Reviderarna (eller vad man ska kalla dem) har pusslat ihop av material från de båda källorna J och E.
Nu är de fyra källorna EN teori, de kan säkert revideras och kanske utökas med fler.
Det är inte otroligt att informationen programmet gav om hur dessa fyra källor från början hörde till olika rivaliserande tros-riktningar vilka så småningom fogades tillhopa att den faktiskt stämmer. Och religionshistorikerna menar att revisionen skedde i Babylon - men om detta säger inte programmet ett smack.Och att det var gräddan av skriftlärda som utförde den. Syfte: ena exiljudarna kring en sammanfattad religion.
Man konstaterade också att en del gamla byggnadsverk som utgrävts har en annan ålder än traditionen uppger. I Megiddo (Har Mageddon=Berget Megiddo) finns något med namnet "Salomos", men det är inte från 900-talet då denne kung ska ha levat, utan ett par hundra år yngre.
Och från Davids och Salomos, de gyllene konungarna i det enade Israel, riken på 1000- och 900-talen finns inga rikedomar uppgrävda utan landet ser ut att på den tiden ha varit utfattig obyggd.
Därför, konkluderar programledaren, har David och Salomo nog inte funnits.
Det är att göra det väl enkelt för sig. David och Salomo kan ju ha funnits tidigare än som traditionsenligt uppgivits. Det finns perioder i Kanaans/Israels historia från vilka fynden är rika och berättar om en stark nation - dock under Egyptisk överhöghet, men denna egyptiska makt föll undan efter 1200-talsfaraonerna Ramses II och III och Mernephtah. Just om Megiddo berättar Domarboken, att där stod ett slag - sanningen är den att Rames II var ena parten i slaget vid Megiddo 1279 fKr, han sägs haft "900 stridsvagnar av järn" - Domarbokens källa av flerhundraårigt muntligt berättande om händelsen har nån gång ersatt farao med "konungen i ...." en ort som inte haft nån monark på den tiden, men väl under tidig bronsålder då området hade en sk "storkonung" vid sidan av andra områden med storkonungar. Varför Ramses II? Jo, för ingen annan än farao hade råd med 900 järnstridsvagnar och dessutom stod slaget på hans tid.
Ett ännu mer berömt slag där RamsesII gått till historien som skicklig strateg stod 1301fKr vid K -, där hettiterna blev slagna - säger egyptiska inskriptioner. Hettiternas inskriptioner påstår - och detta vidareförde ett tv-program som jag nu inte minns namnet på - att det var precis tvärtom.
Att egypterna segrade visar sig i det att utvinningen och bearbetningen av järn - hettiternas välbevarade hemlighet - nu kom ut på marknaden så att säga. Efter detta slag börjar järnåldern breda ut sig i Mellersta Östern och Europa!
Ramses II och III hade fortfarande det kanaaneiska landet som förrådsprovins och hade militärförband i de två centralorterna Sichem och Jerusalem. I Bibeln ser Jerusalem ut att heta Jebus och att få byta namn till Jerusalem, som det i själva verket hetat i århundraden. Furstesönerna från hoven i dessa städer skickades som gisslan till faraos hov och fick där högadlig egyptisk fostran, detta får man veta i boken Egypt and Canaan in Ancient Times av ---- . När de återkom som furstar till Sikhem och Jerusalem var de vänligt ställda till den egyptiska övermakten och var motiverade att hålla folk(en) på plats: amoriter, hurréer, israeler för att nämna några. Kanaan från början var en benämning på fenikiernas områden kring Tyrus och Sidon, nuvarande Libanon. Då Tanach (gamla testamentet) skrevs kallade hela det senare israeliska området för Kanaans land. Men på 1200-talet då Intåget ska ha skett var det främst Amoriterna som bebodde landet som Israels barn drog in i. Amoriter var ett folk, hurriter ett annat - medan folkangivelser som anakiter är namn på släkter.
Man har påstått att folket hettiterna aldrig var så långt söderut som Hebron, där Hets barn bodde vilkas döttrar Rebecka fick se gifta med sin son Esau. Kanske stämmer uppgiften. Men Het kan också vara ett mansnamn - så själva folket behöver inte ha med Hets barn i Bibeln att göra.
En annan möjlighet är att Hets barn verkligen syftar på folket och att de bibelforskare som menar att detta aldrig fanns i Hebron, har fel! De kan ha funnits där i egenskap av koloniserande köpmän.
Tidsmässigt säger forskare att Hettiterriket försvann kort efter slaget vid K- 1301 fKr. Men själva folket fanns ju kvar! Om de nu lämnade sin huvudstad Hatteras eller inte, om de fanns kvar i enklaver i de omkringliggande rikena, så fanns hettiter kvar in på 1200-talet tills de förmodligen uppsögs i de andra folken.
Att tidigarelägga David och Salomo kanske även Bibeln ger oss hjälp med!
Anta att forskarnas slutsats om 1000-talet och 900-talet är korrekt, att David och Salomo inte kan ha levat och regerat då. Kan vi vända oss ett tag till den - i mitt tycke - röriga Domarboken. Där liksom i Joshuas bok beskrivs intåget och erövrandet av landet - fast på olika sätt. I Joshuas bok utrotas de boende i landet utan pardon. I Domarboken erövras landet och de tidigare invånarna görs till slavar. Vilket är rätt? Jag tror att folken förslavades. Det är en hel vetenskap att reda ut varför så olika beskrivningar.
Domarboken beskriver en rad domare "Israels frälsare" som Gideon, Simson m fl. och lägger antal verksamma år till varje person. Samtidigt kommer dessa från olika håll i Israel, från olika stammar och de har olika fiender beroende på var stammen bor.
Kan det tänkas att vissa domare från olika stammar har verkat samtidigt? Detta skulle förkorta antalet år fram till kungadömet Israels första konungar. Som då skulle kunnat regera åtskilligt tidigare.
Kan de till och med ha regerat kring 1230f Kr - när farao Mernephtah skryter på Israelstelen om hur han plundrat Israel på deras skördar? Konstaterat: Israel fanns år 1230! Eller när Havsfolken invaderade Israel och Egypten - då bildade fem grupper av dessa ett förbund och filistéerna hade fötts. Dessa som Saul och David bekrigar. Är inte det här scenariet lika sannolikt, ja mer sannolikt, än att David och Salomo aldrig existerat!
Faraonerna från denna tid . ta årtalen med en nypa salt. Det finns tre olika teorier om hur man beräknar egyptiska årtal och då även faraonernas regeringstider.
19:e dynastin.
Nr 3. Ramses II (den store), son till Seti I och drottning Tuya, född ca 1314 f.Kr., död ca 1224 f.Kr., var farao från 1290 f.Kr. till sin död, han blev alltså farao vid ca 24 års ålder, regerade i ca 64 år och blev ca 90 år. Slaget vid Kadesh 1286 mot hettitkungen Muwatallis. De var jämstarka rivaler. Fredsavtal från 1269, det första bevarade i historien.
Annan teori: slaget vid Kadesh 1302/01, blev farao 1301/00. Reg. till ca 1236.
Främsta drottning: Nefertari. Plus cirka 200 fruar och konkubiner. Många av hans giftermål var strategiska för att hålla fiender på avstånd eller gynna samverkan med andra länder.
Nr 4. Merneptah, egyptisk farao 1213-1203 f.Kr., (eller från 1236, Israelstelen från hans tid brukar dateras ....). Under Ramses IIs regering dog hans tolv äldsta söner , så först den 13e sonen Merneptah fick 60-årig ärva tronen! Troligen Ramses IIs andra fru Istnofrets fjärde barn.
M. gift med 1. annan Istnofret (hans syster?) som blev mor till Seti II
2. Takhat, ev. mor till Amenmose.
Nr.5 Amonmose, regerade i fyra år omkring 1200 f.Kr.
Det är oklart hur, eller ens om, Amenmesse var släkt med sin företrädare Merneptah.
Merneptahs son och legitima efterträdare var Seti-Merneptah som oftast kallas för Seti II.
Amenmesse verkar ha tagit makten som usurpator i Övre Egypten efter Setis trontillträde.
Vissa forskare, som Rolf Krauss, hävdar att Amenmesse var identisk med vicekungen över Nubien, Messuwy. Andra forskare, som Frank Yurco, har efter studier av vicekung Messuwys nubiska monument dragit slutsatsen att denna inte kan ha varit usurpatorn Amenmesse. Efter Amenmesses död förstördes hans monument och klippgrav i Thebe av Seti II. (Wikipedia)
Nr 6.Seti II regerade i sex år omkring 1200 f.Kr.
Seti II var son till farao Merneptah och bar namnet Seti-Merneptah.
När Seti skulle efterträda sin far på tronen grep en usurpator vid namn Amenmesse makten i Övre Egypten.
Det finns få källor till vad som egentligen hände under denna maktkamp, men Seti verkar ha återtagit kontrollen över hela Egypten efter fyra år. Under sin korta regeringstid upphöjde Seti sin syriska kansler Bay till rikets högsta ämbetsman.
Seti var gift med drottning Twosret, men hans son Siptah med en syrisk kvinna, Sutailja, blev hans efterträdare.
Nr 7. Siptah var en fornegyptisk farao av den nittonde dynastin som regerade i sex år omkring 1200 f.Kr.
Siptah var son till Seti II och föddes före sin fars trontillträde. Hans mor var troligen en syrisk kvinna, Sutailja. Siptah var troligen minderårig när hans far Seti II dog. Det blev rikets högsta kansler Bay som satte honom på tronen under sitt eget förmyndarskap tillsammans med änkedrottningen Twosret.
I Siptahs femte regeringsår uppträdde Bay som en "fiende" i inskriptioner och avrättades på order av kungen. Kort därefter avled Siptah och undersökningar av hans mumie som återfanns i Konungarnas dal tyder på att han led av polio och var i 16-årsåldern vid sin död.
Nr 8.Twosret, dotter till farao Merneptah, regerade två år som den sista fornegyptiska härskaren av den nittonde dynastin omkring 1200 f.Kr. Genom äktenskapet med sin halvbror Seti II blev hon efter sin fars död Egyptens drottning och Seti II:s främsta kungagemål. Efter sin mans död styrde hon tillsammans med den syriska kanslern Bay riket som förmyndare under sin minderåriga styvson Siptahs 6-åriga regeringstid. När Siptah dog utan tronföljare blev drottning Twosret ensam härskare av Egypten under två år. Hon blev därefter avsatt av Setnakhte, grundaren av den tjugonde dynastin,
Tjugonde dynastin:
1. Setnakhte (Sethnacht) (1188 - 1186 f.Kr.)
2. Ramses III,1186 - 1154 f.Kr. (eller 1196–1164 f.Kr.)
Ramses IV var en fornegyptisk farao av den tjugonde dynastin vars 6-åriga regeringstid inföll omkring 1150 f.Kr.
Ramses IV var en av Ramses III:s många söner. Med honom inleddes en lång rad av faraoner med namnet Ramses IV-XI "Ramses" hade vid denna tid förmodligen blivit en ärofylld kungatitel snarare än ett personnamn. Hans bror Ramses V efterträdde honom på tronen.
Ramses V v regeringstid 1146 f.Kr. till 1142 f.Kr
Ramses VI regeringstid 1142 f.Kr. till 1134 f.Kr.
Ramses VII regeringstid 1134 f.Kr. till 1126 f.K
Ramses VIII regeringstid 1126 f.Kr. till 1114 f.Kr..
Ramses IX regeringstid 1124 f.Kr. till 1106 f.Kr..
Ramses X regeringstid 1106 f.Kr. till 1102 f.Kr..
Ramses XI var en fornegyptisk farao och var den siste faraon av Egyptens tjugonde dynasti. Hans regeringstid inföll mellan 1102 f.Kr. till 1073 eller 1069 f.Kr..
Enligt --- --- i boken Egypt and Israel in Ancient Times är fyndrikedomen ymnig i början av perioden, men de senaste Ramsesarnas tid tycks området vara ödelagt och utarmat på fynd. Nån gång före 1100 kan vi räkna med att Egypten gjort sitt i det heliga landet. Då är definitivt "den egyptiska fångenskapen över" - om man nu räknar med "den egyptiska fångenskapen" från Thotmes III på 1400-talet till de sista ramsesiderna på 1100-talet.
Frågan är också hur man har beräknat regentlängderna? Det finns som sagt tre stycken rivaliserande egyptiska kronologier forskarna går efter: låg, hög och mellan-kronologi. Så tidsuppgifterna är bara nästan ungefärliga!
Tjugoförsta dynastin: Fyndfattigdomen under denna tid:är det verkligen brist på fynd? Kanske man borde sikta in sig på någon annan sorts fynd? Från t ex Ramses IIIs död och fram till explosionen - Sheshonk I:s plundring av templet i Jerusalem.
Smendes 1069 f.Kr. - 1043 f.Kr.
Amenemnesut 1043 f.Kr. - 1039 f.Kr.
Psusennes I 1040 f.Kr. - 994 f.Kr.
Amenemope 996 f.Kr. - 985 f.Kr.
Osorkon d.ä. 985 f.Kr. - 979 f.Kr.
Siamon 979 f.Kr. - 960 f.Kr.
Psusennes II 960 f.Kr. - 946 f.Kr.
Tjugoandra dynastin:
Sheshonk I omkring 946–924 Expedition i Palestina och plundrade templet i Jerusalem.
Detta berättar ju Bibeln om! 2 Krönikbokens 12 kapitel berättar att Sisak (bibel 1917) drog upp till templet i Jerusalem och tillskansade sig dess dyrbarheter. Det var i Rehabeams 5e regeringsår.
Allt var tydligen inte ödelagt och tomt på fynd. En del hade samlats i templet. Om Egypten hade utarmats, så visste farao Sheshonk att det fanns guld och silver i Jerusalems tempel.
En fråga jag ställer mig är om dyrbarheterna och fyndens knapphet den angivna tiden helt enkelt beror på att man centraliserade sina rikedomar till färre ställen, speciellt då Jerusalem.
Vilka tempel från denna tid har man förresten hittat och grävt ut? Dyrkandet av andra gudar förekom ju ymnigt om man får tro sin Bibel, detta ända fram till Hezekias och Joshias tid - 600-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar